en randig tapet talar

Ännu en dag har paserat, klockan är åter igen över midnatt och ja, jag har fortfarande inte gått och lagt mig. Det är för mycket att svälja. Jag har för mig att lördagen nu har blivit söndag. har jag rätt? I min värld finns det inga veckodagar längre, jag  ser bara dagar, dagar, dagar... Idag (lördag) hade jag en emo-mössa på mig (onödig fakta) men jag tycker att det var skoj. passade mitt humör, haehahea. Jag "råkade" dissa mr X, mot min vilja missade jag Håkan på Grönan och jag är i allmänhet urless på allt och alla. När jag åkte hem idag satte sig ett par bekanta på säterna brevid mig på pendeln. Jag typ dog, ville spy och försökte andas normalt. Tack och lov att jag lite diskret kunde dra upp volymen på mp3n, låtsas sova och slippa hälsa. Nu snackar vi ångest i nivå med Lång-Björns axlar och lite till. Jag sprang hela vägen hem. För att finna en tom lägenhet. Jag är helt ensam i natt. Det är ganska tråkigt, för jag skulle nästan kunna kapa min högra hand för en kram av en vän. Jag borde i och för sig verkligen sova nu, om mindre än sju timmar börjar mitt nio timmar långa arbetspass och jag ska även hinna panikplugga halva natur a kursen innan det är måndag. Jag är dålig. Fast å andra sidan, om min högra hand var kapad nu skulle jag inte vara lika ensam som nu och inte heller kunna jobba i morron (hurra!) vilket betyder att min pluggtid skulle kunna maxas. Logik är inte min starka sida, men det där var fyndigt.

Nu är det höst. Det är tummen upp enligt mig. På gott och ont.

Aj und bye