en randig tapet talar

Nej faktiskt. Ingenting. Idag har det varit en sjukt dålig dag. Men vad kan man förvänta sig när man vaknar två minuter innan man börjar jobba? Jo precis. Stress är ett bra ord då. Så man kan säga att jag vara sjukt försenad till jobbet, för att beta av mina typ 2 timmar. Kul. (inte) Kaffemaskinen var trasig och jag fick hetslära mig det nya kassasystemet. Piss. På vägen hem gick bussfan sönder. Jag missade tåget. Jag spillde ut mitt kaffe på perongen. Inget batteri i mp3n. Min telefon ringde, mellan Skogås och Handen och jag vet av erfarenhet att det alltid bryts mellan just de två stationerna. Det var självaste Tyskland som ringde. Omg. Hjärtat slog dubbelt och ett telefonsamtal bokades till klockan 17. Stress. Hem, hem, hem, kaffe och lugn och ro. Jag trodde att jag skulle få ett besked. Om du gillade mig och ville ge mig friheten, möjligheten och glädjen. Eller om de bara ville säga något i stil med att jag borde göra något helt annat av mitt liv. Men nej. Det visade sig att det vara en intervju. 20 minuter. På tyska. Om mig. Jag grillades. Vecka 49 får jag besked. Om de säger nej, tack och adjö så är det förståligt. Mina svar idag var kassa. Jag var inte förberedd. Det känns som om jag faller en meter från mållinjen. Fan. Jag som vill göra det här mer än något annat. Så ja, resten av dagen har jag spenderat gråtandes typ. Jag fattar ingenting. Det är nästan så man börjar tro på ödet, att allt redan är bestämmt i förväg och jag inte kan styra mig själv. I sånna fall vet jag inte vad jag vill, om jag ens har en vilja. Jag som trodde att det här var det enda jag ville, men mållinjen visade sig vara en mur på tre meter. Jag fattar ingenting. Du fattar ingenting va?