en randig tapet talar

Ibland känner jag mig som Stålmannenkvinnan och andra gånger gör jag det inte, verkligen inte. Idag var en sån dag, då jag fuckade allt. Men visst, det var huuuur kuuul som helst - inte! Utan batteri i mp3n, utan motivation, någon timme sen och helt förvirrad flängde jag runt halva Stockholm. Solna, Odenplan, Årsta och äntligen kära Tuvvan!  Känns skönt att äntligen vara hemma, jag är rätt sliten... Det finns inte tid till allt jag vill göra nu för tiden. Det som hinns med är bara en massa måsten och jag försöker vara ansarsfull, dock utan resultat. Av fem möjliga mornar den här veckan har jag försovit mig, av fem möjliga kvällar har jag inte gått och lagt förens det nya dygent har kommit i kapp mig, alla fem dagar har gett mig möjlighet att börja om men alla chanser har paserat utan att ha blivit tagna. Jag är nog ingen kvinna av stål. Jag består nog mestasels av inkometetna hjänceller, tvivel, fett och ångest. Men hey, vad bryr du dig om det? Nej jag tänkte väl det. Sa jag att jag inte alltid är ärlig också? Mot andra och mot mig själv. Jag vill inte vara någon flickvän, jag vill vara ung och... eh fri! Jag är ingens flickvän, och om jag vore det så hade jag varit en usel en. (Punkt)

Nu ska jag sova hårt, lika hårt som stål.

Bang, bang